Nu med en månads perspektiv och analyser vill jag avsluta min resume av årets 100 miles lopp TEC. Var var jag nu igen? Jo jag hade beskrivit första halvan som stavades: taktfast, lungt och genomtänkt. Stavades andra halvan som mera grumlig. Allt jag hade längtat efter den där galna zonen som sakta joggar ikapp mig som skulle lägga 161 km under mina fötter. Christer och Jag hade öppnat kontrollerat och vid nio mil hade Per Widen anslutit som min pacer.
Tempot sjönk lite grann och vi låg nu och tuffade på runt nittio minuter per varv, jag hetsade inte upp mig över det utan var noggrann att pilla in mig energi, trodde jag och tillräckligt med salt. Några tröjbyten och blandande av ny sportdryck tog lite tid, men vi hade fokus framåt.
Nu började vi för första gången passera några löpare, vädret var dunkelt. Banan var uppiggande om än lite väl mkt asfalt för min smak. Men under omständigheterna, riktig smart. Grannsamverkan på Hästängsvägen, piggade upp. De sopades, bjöds på saft av Maranmackan och det hade styrt upp machaller i virauddsparken, som jag tror den heter.
På elfte varvet, då vi stretade med att hålla hyfsad fart, började min första riktiga kräftgång, men vi hjälptes åt att hålla tempot genom gullsjöskogen. Hade inget riktigt tryck i den svampiga terrängen. Trailpartiet som brukade vara mitt favoritdel var nu tunglöpt men ack så välkommen. Precis innan vi skulle avrunda vårt nötande på havrevägen mötes vi av ett fyrverkeri. Galet, överraskande och skoj. Jag verkligen försvann ur min bubbla för en stund och barn och vuxna verkligen höjde vår moral. Vilken överraskning. Vi hade precis passerat den korta men branta stigningen upp på havrevägen så det visslade och tjöt rejält på gatan framför oss.
Tröttheten hade jag hållt i schack nu på allvar men magen började protestera. Önskan att nå denna zon var nu föga spännande utan bara en svacka som var där för att stanna. Jag bestämde mig för att en tekniskpaus i varvningen och Per tog tillfället i akt att fylla på med lite mat i varvningen. Jag och Christer var lite virriga. Jag började rätt snabbt frysa vid varvningen och ville iväg med att äta och gå ur kontrollen. Christer såg lite svag och blek ut och jag peppade honom att uppsöka läkare och han jämrade att ett blodsockerfall hade inträffat. Jag och Per gick ut på det tolfte varvet och mina smaklökar bråkade nu rejält. Fick inte i mig något förutom buljong och och blåbärsoppa.
Jag slet upp telefonen och bestämde rätt snabbt att utnyttja en livlina, ringde snabbt Coach Tobbe. Han yrade lite på småtimmarna men var rätt fort med i diskussionen. Saltbrist. Jag insåg att jag slarvat med intaget av salt. Men trodde i min enfald att jag legat på rätt sida av den linjen. Jag tackade och ursäktade mina grubblerier, men Coach Tobbe har koll på läget, den saken är utan tvekan klar. Något positiv av samtalet laddade på rejält med två tabletter och drack sportdryck.
Något upprymd att nu var solokvist, var även orolig att Christer skulle haverera ringde honom, direkt och det visade sig att ha fått några miunters vila i en solstol för koll av läkaren Elinder.
Jag tryckte på lite och kände att det var dags och på tiden att tuffa på nu sista maran på egenhand. Stundtals gick det bättre, saltnivån förbättrades för jag återfick aptitet succesivt. Jag mumsade på de små röda ostarna som jag bunkat upp med. Något repetetiv tjötade jag och Per, och jag kan bara ana att mina funderingar var något grumliga. När äntligen detta var var gjort hade det verkligen tagit tid, att jag dessutom i skogspartiet blivit omkörd av dieselloket Christer Tinnerholm med pacer, hade inte höjt moralen. Men jag hade fått tillbaka glädjen och aptiten. Ett kort teknisk stopp och vips var vi i väg. Pannlampan bytes nu ut till till en monstersilva, vilken skillnad. 300 lumen och nu såg jag verkligen var vi var någonstans. Batteriet hade något begränsad användningstid så jag vill ha mest ljus sista två varven innan soluppgången.
Per coachade och insåg ju längre loppet led att det är lite lurrigt att springa i 7:40 tempo. Han höll sig bra och bet ihop. Han hade oxå ett distansmål att spräcka sex mil stod på schemat. Och han gnuggade på bra. Jag tog kontakt med nästa pacer Jens, som skulle ansluta runt 7 tiden. Han var morgonpigg och fick lite längre tid på sig då det visade sig att ha skulle få äran att haka på enbart på sista varvet. Jag hade sprungit så bra att strax efter soluppgången vände motigheten mot upplysning då jag enbart hade två varv kvar. Skulle det verkligen hålla ihop? Hade jag fortfarande en buffert för SUB 24. Jo, jag insåg att den positiva trenden efter saltsvackan runt varv tolv hade nu försvunnit. Jag var hungrig på allt men mest på att gå i mål.
Fas fyra i loppet från tolvmil till mål började svagt men med rätt mentala inställning och lite goda råd, kunde jag vända trenden och göra det till något positivt. Farten var nu allt annat än snabb men med inslag av intervall i nerförslöporna kunda jag nu dra ur benen och få upp farten. Ett annat löpsteg och andra muskler kunde aktiveras. Tror jag höll fem fart på hästängsvägen ner till viraudd. Skönt att känna att det fanns lite krut kvar. Lite förbryllad av förra årets lopp då jag oxå testade intervall om än färre. Kändes det inte nödvändigviss så tungt att springa riktigt friskt i nerförsbackarna. Trötthetsattackerna, började nu avlösa varvandra lite mera frekvent ut på det näst sista varvet. Per skulle nu få till sitt distansrekord, och började pyssla med telefonen ett tag för att synka sin tid med andra åtagande denna söndag. Jag slet av mig pannlampan ut på vavret och och hade nu få doft på målgång. Passerade Hong-kong löparen Chris i skogspartiet för tredjegången och han hade nu fått upp farten lite gran och verkade komma in något sorts trans.
Innan sista varvet får jag lite ny kraft mitt i alla gäspningarn, då jag skulle få nytt sällskap. Jens mötte upp innan varvningen och jag tog ett kort tekniskt stopp och vips var vi i väg. Jag instruerade om lite om min önskningar ut på sista varvet. Vi snackade på bra och jag åt lite extra ut från kontrollen. Insåg nu att mina skor blivit ruggit nedslitna i synnerhet dubben på hällen. Jag gör den traditionella fartökningen ner mot tåg övergången och slinker över och går några steg upp på stigen. Plötsligt ser jag en lång och stor grönklädd löpare som känns igen. Han attackerar baken snabbt och jag inser att min Ö till Ö-kompis tagit sig ut för att haka på en bit. Han verkar oxå underskattat min framfart och var tvungen att trycka på rejält för att gå ikapp oss. Han hälsar glatt och hallar upp en lite filmkamera och börjar filma.
Humöret stiger med solen och snacket, jag trycker på nerför och känner att det är sista varvet. Galet, sista varvet nu och jag inser inte hur nära SUB 23 ligger.
Vi snick snackar och jag ökar farten men något groggy inser jag att min fartökningar är bergränsade, men efter hästgården 4H i Röllingby inser jag att det behövs lite mera fart på benen ifall det skall bli en fint avslutningsvarv. Jag sneglar på klockan men vill inte dra några slutsatser. Jag nöter på bort till Skavlöten, har lite tryck kvar och sneglar ut i skogarna, för att njuta en sista gång. Som att säga adjö till banan en sista gång.
Andreas och Jens bubblar på och peppar så gott det går. Jag fibblar lite med vätskeryggan för den har en tendens att glägga igen i munstycket då blandningen är rätt kraftig. Jag löser det hyfsat fort och biter ihop. Solen tittar fram ur molen en aning och jag anar målgång. Vi glider på sakta men säkert och tillslut når vi gullsjöskogen. Jag vill ha vatten vid de improviserade kontrollerna på havrevägen men misslyckas. Hur som helst nu j**** är det dags att spika igen denna kista. Jens och Andreas vill att jag trycker på i skogen men jag uttrycker min vimsighet och nöter på och får dem att rätta in sig i ledet. Jag vill vara först och hålla min pace.
Inser dock att 23 timmar är mkt tajt, och springer på så gott det går. Jag lovar mina kumpander en rejält intervall in mot mål, då cykelvägen ut med Bergtorpsvägen. Väl där trycker jag på rejält och ser två löpare i fjärran. Andreas hetsar att vi tar dem, vi tar dem. Jag springer med allt annat än ett snyggt löpsteg men jag springer. Närmar mig dem snabbare än väntat. Glider om och viker upp i skogen för sista hundra metrarna. Några älgkliv upp i issörjan och snön på sista skogspartiet in mot mål. Jag skippar att kika på klockan, och älgar på. Plötsligt pipper det till under skorna och jag står där i mål och lycklig. Får silverspännet i handen och blir lite sentimental. Tackar alla, medans Jens och Andreas tar ett varv till i lite högre fart.
Härligt att äntligen få av sig dessa kläder och packa ihop. Jag svajar runt i måltältet och tackar alla. Mia knäpper lite kort och så gott att slippa ta ett varv till.
Några veckor senare får jag ett dokument av Urban Ljungberg oxå gjorde en fin insats. Han har samlat alla placeringar varv för varv. Där visar det sig att jag växte från varv tre där jag var på 71 plats till plats 23 vid målgång. Kul att följa stegen. Tog två placeringar sista varvet och en sista 400 metrarna in mot mål.
Väl hemma hade jag svårt att somna trots att jag hade hela söndagen för mig själv hemma med katterna. Tidsnog somnade jag och då men silverspännet, nära inom räckhåll. Den blev min. SKÅL!
FOTO: Rönnlunds foto. All copyright tillhör Fotografen. Tack Janne.
Riotrun 