Biografi och bakgrund

Såg en galoppbanan norr om Stockholm redan 1973. Facinerades av bilar, båtar och allt annat som fanns att tillgå i sandlådan. Under åttiotalet, blev jag och resten av klasskamraterna beordrade att testa den lokala löparspåret i närheten av hemmet i Östra Viby i Sollentuna. Lokala landhockeyturneringar och trevande målvaktsspel i fotbollslaget IFK Sollentuna, gjorde att intresset för lagsporter ökade. En intensivperiod gjorde att jag utvecklades såväl socialkompetens inom fotbollslaget som en vilja att gnugga gruset och gräset varje vecka. Vi reste till Italien och Danmark och lät oss bli förmål för otaliga förnedrande förluster. Elitsatningen började på allvar skava inom klubben och laget. Viljan att delta i en toppning som skulle få oss att träna ännu mer, uteblev.

Eftersom jag redan tidigt satt ära i insatsen och den sociala samvaron snarare än resultaten och viljan att ta plats i A-laget, lämnade jag över skutan till en hungrigare målvakt. Bollsinnet var dock tidigt en stor ingrediens i förortslivet. Tennis, badminton och bordtennis tog vid men inte på någon elitnivå utan mest som en spännande hobby.

Granne med hemmaplanen IP i Norrviken, bodde på den tiden den trevliga multiintstrumentalisten N. Vårt intresse för dödsmetall, förde oss samman och mitt fotbollsjag blev under en tid förpassad till hatthyllan, om än några försök i korpserien. Den forna glöden pojklaget att spred sig aldrig.

Musikintresset tog under en långtid stor plats i mitt liv. Otaliga timmar i replokalen/bilverkstaden gjorde att trimmade förgasare och nykokta bassträngar fyllde mitt fokus. Och gör även idag…

Under gymnasietiden fokuserade jag till stor del på enbart Badminton under en tid, och lekfullheten i denna kondtionskrävande idrott fick mig att träna hårdare parallellt med studier i ett arkitettonisk mästerverk, ifall du gillar fängelser från England.

Rudbecksskolan bjöd även på otaliga besök i den mysiga simhallen. Vi i den något lilla och elektroniskaklassen, lätt lödpennorna glöda och snacket i korridoren med den stora hockeystjärnan Mats Sundin, var av imponerande mått. Hans karriär hade gått spikrakt upp åt och vi avundades och gladde oss.

Vid en tidig oktobermorgon i början av nittiotalet, var det dags för militärtjänst. Redan något år innan hade jag med FMCK´s hjälp tagit motorcykelkörkort. Vi hade under många månader och otaliga helger spenderat hundratals timmar på att förstå storheten i denna tvåhjulingsvärde.

Under befälet Kaptens Kjells-ledning var jag stationerad i Kungsängen som motorcykelordonanns. Att spendera så många dagar i skogen med eldpostlistor och kåsor har satt sina avtryck. Under återkommande idrottstimmarna vecka ut och in, blev vi hänvisade i fotriktiga pumaskor, för att löpträna 10 km. Något chockad av denna utmaning och utan någon imponerande grund var det bara att känna blodsmaken i munnen och bita ihop. Allt eftersom veckorna fortskred blev förälskelsen i dessa timmar allt starkare och när klockan stannade på 56 minuter på denna runda, som jag i dag betvivlar är en mil, spred sig ändå en glädje. Att löpning kunde vara roligt, tufft och riktigt härligt var något nytt och häftigt.

Jag muckade en sömnig vårmorgon, en fysiskt starkare Daniel försvann ut i världen med en ryggsäck som närmsta vän. Att varva studier med lång resor till mellanöstern och asien, tog många år och en och annan bergsklättring/vandring gjorde att jag fick bekänna färg. En begynnande smärta i högerknä efter osmarta vandringarna ömamde rejält. Och att ta tag i löpningen var nu ett minne blått. Efter en veckas vandring i ett av Malaysias bergsmassiv satt jag på lokaltåget och njöt av strapatsen. Men gillade inte känslan i knät.

Några år senare och flera namnbyten av rockbanden som nu upptog allt mer av min vakna tid, blev jag rekrykterad som bassist till en i min smak rätt uselt band. Men den socialsamvaron gjorde att jag trivdes. Låtarna som var banal och ytterst vulgära hade en Turbonegro doftandeton som jag gillade. Punkelementen i denna kvartet fick mig att avslappnat kunna koncentrera mig på att finna den största bassriggen i Stockholm. Hårdrock och punk i en mix låter kanske inte så upphetsande men i mina öron har dessa genre alltid funnits sida vid sida.

Skinnplågarens ofantliga intresse för cykel och gitarristens kompromisslösa intresse för löpning och styrketräning satte sina spår. Vi repade och spelade in skivor och videos i en stridström även livekonserterna blev med tiden allt vassare och tillslut fick vi chansen att åka på turne till Prag. Döm om min förvåning men tiden i bandet ökade mitt intresse att börja träna konditionsidrott. Min systers envetna tränande i poolen på en crawlkurs hade givit gnista till en dröm att lära mig frisim/crawl.

En ruskigt tidig söndagmorgon stod jag i kö i frescatihallens cafe. I kön kom jag i samspråk med K, hon var också entusiastisk inför simstarten. Intresset för simträning med SSIF under tidigt 00-tal var stort, milt uttryckt. Terminen började och kallsuparna avlöste varandra, min kondition lämnade en hel del att önska. Träffade dock en rad riktigt duktiga simmare som inte sparade på krutet. Stämningen var lekfull men seriös. Jag harvade på och åren innan crawlkursen hade jag veckovis mattat på med otaliga besök i Eriksdalsbadet och gett bröstsimmet en chans att få min kondition att öka. Jag kunde på denna tid inte ens stava till kvalitetsträning. Utan fnös mest åt löptrikåerna som vaggade runt Södermalm.

Efter tre terminer av crawlträning tröttnade jag bestämde mig att utmana min höjdskräck och anmälde mig till simhopp i Eriksdalsbadet. Hur tänkte jag nu?

Min vattenvana skulle nu komma till sin rätt. Något som jag inte fattat var att vighet är A och O i denna balans och styrkekrävande sport. Passen som mätte ca en och halvtimme, bestod alltid av en rigoriös upvärmning alltid lärarled av Sverige Eliten. Stämningen i denna grupp var testosteronstin och inte alls vad jag gillade. Första terminen var riktigt endorfinkittlande och ändå övervägande kul. Växlade upp till att träna två ggr i veckan för att utvecklas i denna utmanade sport som vid varje tillfälle gav endorfinpåslaget spräkta nivåer.

Tillbaka i medleysimgruppen kom jag lommande en vinterkväll 2006, och där är jag kvar än om än gruppen heter powersim.

Fortsättningen följer….