RSS Flöde

Etikettarkiv: ultra

Ursviks ultra del två 75 km

Postat den

…….lite fipplande i tredje varvningen, fylla på sportdryck, svepa några muggar blåbärssoppa, buljong och varmchoklad från mina termosar. Försökte inte sega men det tog nog fyra minuter. Nåväl ladda med ny energi i ryggan och ut på det fruktade fjärde varvet. Nu skulle det visa sig om den mentala & fysiska styrkan fanns intakt. Hade vinterns mallande i skogarna på Bogesund gett något? Jag tuffade ut på fjärde rundan nu ekiperad med dryck och snacks.

Joggade på i ultra-tempo på den lätt löpta delen upp mot två kilometer, fågelkvittret var nu mera påtagligt och i min ensamhet tuffade loket på. Jag lyssnade fortfarande till det kluckande ljudet från vätskeblåsan. Hade nu en tydligplan hur jag skulle attackera uppförsluten, som började bli lite väl många. Dieten denna natt bestod av dextrosol, sportdryck, nötcreme och lite annat från min hemliga låda vid varvningen, så som buljong, saltgurka, blåbärsoppa och några muggar Oboy då tillfälle gavs i varvningen. 

Jag blev nu på fjärde varvet omsprungen av några 45 km löpare och topp fyra i 75 km klassen.

Några ord utbytes och det jag minns mest är Niklas Grebäck som mattar om mig efter ca tre kilometer, i en lerig uppför frågar jag

-75 km?

– Ja, svara han.

– Du leder tror jag

– Nej, men väl tvåa, han leder med typ 25 min. Galet.

– Oj, låter riktigt grymt. Lova att kriga nu.

– Min benen är helt manglade men jag skall göra vad jag kan.

Han försvinner framöver och jag joggar vidare, fågelkvittret växer sakta med soluppgången. Jag river av mig lampan och det känns kanon. Även i de mörkaste skogspartierna når nu ljuset in klockan slår 06 och det är dags för frulle.

Jag trycker in en extra dextrosol och en gel, sköljer ner med sportdryck och susar vidare över fältet mot Arons backe. Får som smått lite högre puls i denna backe trots vandring upp. Jag bestämmer mig nu för att inte kika bakåt en enda gång av det kvar varande delen av loppet.

Kilometer efter kilometer nöter jag på och försöker återhämta mig i gå backarna. Klockan plingar med kilometer tider som känns tröga, jag vrider klockan neråt och kikar ut i skogen istället. Ingen ide att bli stressad över tänkta tidsmål.

Ursvik Sara_Wennerhed_20130407__18

Att springa själv på detta fjärde varv är lungt och fint om än ansträngande, lite trötthet i ländryggen dyker upp med det berör mig föga. Börjar skymta en kvinnliglöpare framför mig har ingen koll på vilken klass eller så men hon ser lite trött ut. Känner igen henne från starten så det är en i den långa klassen. Fortsätter fylla på energi och lyxar till det med ett tekniskt stopp i en backe. Vid löpspåret innan åtta kilometers skylten dyker en vandrare upp på grusstigen. Han kikar in mig och undrar hur det går, jag påtalar att det är näst sista varvet. Han peppar och ger tummen upp.

Ursviks banan är lite lurig……

Foto: Sara Wennerhed

Daniel Becker
1. 1:35.28 (36)
2. 1:42.27 (46)
3. 1:49.36 (28)
4. 1:53.02 (19)

Racerapport: Ursviksultra 75 km 2014

Postat den

 

Jag då sitter bakom datorn igen, tillbaka efter helgens äventyr terrängäventyr i Ursvik. Debuten på distansen 75 km kändes kittlande. Träningen har flyttit på bra sedan januari och nästa 90 % av tiden har förflutit ute på bogesundslandet.

Efter en lugn lördag blev det avfärd klockan 2230 mot Sundbyberg. Hade packat all extra energi i plastback som jag placerade vid varvningen. Lite hej och kram och gastande innan start med idel löpvänner från när och fjärran. Eftersom jag iår skippat TEC 100 miles kändes detta som ett bra alternativ. Ca 1700 höjdmeter och fem varv på xtreme-banan kunde ju bli utmanande på sitt sätt om lite annat upplägg är TEC 100 miles. Nu fick vi en lite snällare variant på xtreme-banan för att hålla tävlingen intakt med ev banrekord och annat.

Vid midnatt gick starten, jag hade teamat upp med Mikael Hemidal för lite jogg inledningsvis då vi hade samma tidsmål på de inledande varven. Mattias A anslöt oxå som vanligvis tävlar i multisport bland annat med Mikael som verkar ha en fäbless för den tävlingsform. Vi lunkade ut med ett öga på klockan för att inte öppna för hårt. Märkte att det var kladdigt på sina ställen och mera lera än vad Daniel Wiberg hade skvallrat om. Nåväl lite flera löpare anslöt och försvann till och från vår lilla grupp. Jag ökade lite tempot då vi kom ut på det lätt sprungna partiet efter tolv km. Märkte att kroppen gick lätt och ledigt, efter en snabb vätska, var vi vips ute på varv två. Tankade på bra med dryck och gel in i ryggan. Fortfarande kontrollerad fart, men en del gång i de brantaste partierna. Mörkret var kompakt och min lilla lampa lös lite konstigt men tyckte det räckte, hade två andra med mig som reserv. Men körde med en lätt och smidig Silva x-trail II. Tryckte på med energi och försökte utnyttja banans lättare partier med lite högre tempo. Nu på andra varvet var jag uppvärmd och nevroserna från första varvet var nu undan knuffade i mörkret. Det inledande regnet i starten och på första varvet försvann nu mer och mer. 

Märkte att Mikael svettades och krigade i sin värd, han hade dragits med lite snuva och annat tydligen veckan innan race, men vi fortsatte i kontrollerat tempo. Blev att hitta rätt vägval genom de mesta tekniska partierna. Minuterna flöt på och vi blev passerade av några och passerade några. Väl in till andra varvningen var det noga att tanka ordentligt, vi beslöt att ta några extra sekunder att få med oss allt vi behövde. 

För att sno ett uttryck från Coach T såg Mikael lite ”blästrad ut” i backen ut från varvningen, vi gick och stoppade i oss lite allt möjligt. Jag var hur pigg som helst. Och verkligen på G, lite blöt och svettig men verkligen på gång nu. Efter några hundra meter, behöver Mikael gå lite extra för att ha en chans att slutföra tävlingen, jag som var pigg och efter lite snack blev det att tuffa på solo. Bästa för alla att tuffa på i eget tempo. Jag drog iväg och drog på i 5:40 fart för att känna på lite tempoväxling. Gick dock i de brantaste partierna, märkte nu att min lampa var lite väl klen, men höll igen lite i det brötigaste partierna. Lyssnade till vätskeblåsa som kluckade i kapp. Jag var rätt glad i hågen och förträngde att tröttheten kom krypande. Kände mig lite vimsig och drack som en åsna kändes det som.

Kubbade på så gott det gick och utan större problem insåg jag att det var fågelsång på gång och ljusningen kunde skymtas men dock var det lite tid kvar. Gick förbi halva distansansen och vips marathondistansen på ca 4:50, banan började jag kunna även i mörker i det här laget. Har ju sprungt xtreme-serien i fem säsonger så visst, kan jag denna banan även innan loppet den saken var mkt klar. Lite banändringar var det dock på ultran då dagens xtreme-bana har en fin avslutning, den slapp vi denna dag som sagt.

In mot varvning tre…….. fortsättning följer.

20140408-105504.jpg

Ursviks Ultra Light 2010 återblick på debuten

Postat den

Ursviks Ultra Light 2010 återblick på debuten

Här en tävlingsrapport från min ultradebut på Ursviks light 45 km för fyra år sedan. Så dagarn innan min debut på årets 75 km är det kul att gräva i arkiven och peppa lite extra. På min äldre blogg finne denna tre delade resume från ultradebut året 2010. Snart är det dags;) 

Tectory. Summering av 100 miles.

Postat den

Nu med en månads perspektiv och analyser vill jag avsluta min resume av årets 100 miles lopp TEC. Var var jag nu igen? Jo jag hade beskrivit första halvan som stavades: taktfast, lungt och genomtänkt. Stavades andra halvan som mera grumlig. Allt jag hade längtat efter den där galna zonen som sakta joggar ikapp mig som skulle lägga 161 km under mina fötter. Christer och Jag hade öppnat kontrollerat och vid nio mil hade Per Widen anslutit som min pacer.

903207_179604988857523_2143675591_o

Tempot sjönk lite grann och vi låg nu och tuffade på runt nittio minuter per varv, jag hetsade inte upp mig över det utan var noggrann att pilla in mig energi, trodde jag och tillräckligt med salt. Några tröjbyten och blandande av ny sportdryck tog lite tid, men vi hade fokus framåt.

Nu började vi för första gången passera några löpare, vädret var dunkelt. Banan var uppiggande om än lite väl mkt asfalt för min smak. Men under omständigheterna, riktig smart. Grannsamverkan på Hästängsvägen, piggade upp. De sopades, bjöds på saft av Maranmackan och det hade styrt upp machaller i virauddsparken, som jag tror den heter.

På elfte varvet, då vi stretade med att hålla hyfsad fart, började min första riktiga kräftgång, men vi hjälptes åt att hålla tempot genom gullsjöskogen. Hade inget riktigt tryck i den svampiga terrängen. Trailpartiet som brukade vara mitt favoritdel var nu tunglöpt men ack så välkommen. Precis innan vi skulle avrunda vårt nötande på havrevägen mötes vi av ett fyrverkeri. Galet, överraskande och skoj. Jag verkligen försvann ur min bubbla för en stund och barn och vuxna verkligen höjde vår moral. Vilken överraskning. Vi hade precis passerat den korta men branta stigningen upp på havrevägen så det visslade och tjöt rejält på gatan framför oss.

Tröttheten hade jag hållt i schack nu på allvar men magen började protestera. Önskan att nå denna zon var nu föga spännande utan bara en svacka som var där för att stanna. Jag bestämde mig för att en tekniskpaus i varvningen och Per tog tillfället i akt  att fylla på med lite mat i varvningen. Jag och Christer var lite virriga. Jag började rätt snabbt frysa vid varvningen och ville iväg med att äta och gå ur kontrollen. Christer såg lite svag och blek ut och jag peppade honom att uppsöka läkare och han jämrade att ett blodsockerfall hade inträffat. Jag och Per gick ut på det tolfte varvet och mina smaklökar bråkade nu rejält. Fick inte i mig något förutom buljong och och blåbärsoppa.

Jag slet upp telefonen och bestämde rätt snabbt att utnyttja en livlina, ringde snabbt Coach Tobbe. Han yrade lite på småtimmarna men var rätt fort med i diskussionen. Saltbrist. Jag insåg att jag slarvat med intaget av salt. Men trodde i min enfald att jag legat på rätt sida av den linjen. Jag tackade och ursäktade mina grubblerier, men Coach Tobbe har koll på läget, den saken är utan tvekan klar. Något positiv av samtalet laddade på rejält med två tabletter och drack sportdryck.

Något upprymd att nu var solokvist, var även orolig att Christer skulle haverera ringde honom, direkt och det visade sig att ha fått några miunters vila i en solstol för koll av läkaren Elinder.

Jag tryckte på lite och kände att det var dags och på tiden att tuffa på nu sista maran på egenhand. Stundtals gick det bättre, saltnivån förbättrades för jag återfick aptitet succesivt. Jag mumsade på de små röda ostarna som jag bunkat upp med. Något repetetiv tjötade jag och Per, och jag kan bara ana att mina funderingar var något grumliga. När äntligen detta var var gjort hade det verkligen tagit tid, att jag dessutom i skogspartiet blivit omkörd av dieselloket Christer Tinnerholm med pacer, hade inte höjt moralen. Men jag hade fått tillbaka glädjen och aptiten. Ett kort teknisk stopp och vips var vi i väg. Pannlampan bytes nu ut till till en monstersilva, vilken skillnad. 300 lumen och nu såg jag verkligen var vi var någonstans. Batteriet hade något begränsad användningstid så jag vill ha mest ljus sista två varven innan soluppgången.905265_179605048857517_667252689_o

Per coachade och insåg ju längre loppet led att det är lite lurrigt att springa i 7:40 tempo. Han höll sig bra och bet ihop. Han hade oxå ett distansmål att spräcka sex mil stod på schemat. Och han gnuggade på bra. Jag tog kontakt med nästa pacer Jens, som skulle ansluta runt 7 tiden. Han var morgonpigg och fick lite längre tid på sig då det visade sig att ha skulle få äran att haka på enbart på sista varvet. Jag hade sprungit så bra att strax efter soluppgången vände motigheten mot upplysning då jag enbart hade två varv kvar. Skulle det verkligen hålla ihop? Hade jag fortfarande en buffert för SUB 24. Jo, jag insåg att den positiva trenden efter saltsvackan runt varv tolv hade nu försvunnit. Jag var hungrig på allt men mest på att gå i mål.

904222_179608218857200_1779306708_oFas fyra i loppet från tolvmil till mål började svagt men med rätt mentala inställning och lite goda råd, kunde jag vända trenden och göra det till något positivt. Farten var nu allt annat än snabb men med inslag av intervall i nerförslöporna kunda jag nu dra ur benen och få upp farten. Ett annat löpsteg och andra muskler kunde aktiveras. Tror jag höll fem fart på hästängsvägen ner till viraudd. Skönt att känna att det fanns lite krut kvar. Lite förbryllad av förra årets lopp då jag oxå testade intervall om än färre. Kändes det inte nödvändigviss så tungt att springa riktigt friskt i nerförsbackarna. Trötthetsattackerna, började nu avlösa varvandra lite mera frekvent ut på det  näst sista varvet. Per skulle nu få till sitt distansrekord, och började pyssla med telefonen ett tag för att synka sin tid med andra åtagande denna söndag. Jag slet av mig pannlampan ut på vavret och och hade nu få doft på målgång. Passerade Hong-kong löparen Chris i skogspartiet för tredjegången och han hade nu fått upp farten lite gran och verkade komma in något sorts trans.

Innan sista varvet får jag lite ny kraft mitt i alla gäspningarn, då jag skulle få nytt sällskap. Jens mötte upp innan varvningen och jag tog ett kort tekniskt stopp och vips var vi i väg. Jag instruerade om lite om min önskningar ut på sista varvet. Vi snackade på bra och jag åt lite extra ut från kontrollen. Insåg nu att mina skor blivit ruggit nedslitna i synnerhet dubben på hällen. Jag gör den traditionella fartökningen ner mot tåg övergången och slinker över och går några steg upp på stigen. Plötsligt ser jag en lång och stor grönklädd löpare som känns igen. Han attackerar baken snabbt och jag inser att min Ö till Ö-kompis tagit sig ut för att haka på en bit. Han verkar oxå underskattat min framfart och var tvungen att trycka på rejält för att gå ikapp oss. Han hälsar glatt och hallar upp en lite filmkamera och börjar filma.

Humöret stiger med solen och snacket, jag trycker på nerför och känner att det är sista varvet. Galet, sista varvet nu och jag inser inte hur nära SUB 23 ligger.

Vi snick snackar och jag ökar farten men något groggy inser jag att min fartökningar är bergränsade, men efter hästgården 4H i Röllingby inser jag att det behövs lite mera fart på benen ifall det skall bli en fint avslutningsvarv. Jag sneglar på klockan men vill inte dra några slutsatser. Jag nöter på bort till Skavlöten, har lite tryck kvar och sneglar ut i skogarna, för att njuta en sista gång. Som att säga adjö till banan en sista gång.

Andreas och Jens bubblar på och peppar så gott det går. Jag fibblar lite med vätskeryggan för den har en tendens att glägga igen i munstycket då blandningen är rätt kraftig. Jag löser det hyfsat fort och biter ihop. Solen tittar fram ur molen en aning och jag anar målgång. Vi glider på sakta men säkert och tillslut når vi gullsjöskogen. Jag vill ha vatten vid de improviserade kontrollerna på havrevägen men misslyckas. Hur som helst nu j**** är det dags att spika igen denna kista. Jens och Andreas vill att jag trycker på i skogen men jag uttrycker min vimsighet och nöter på och får dem att rätta in sig i ledet. Jag vill vara först och hålla min pace.

Inser dock att 23 timmar är mkt tajt, och springer på så gott det går. Jag lovar mina kumpander en rejält intervall in mot mål, då cykelvägen ut med Bergtorpsvägen. Väl där trycker jag på rejält och ser två löpare i fjärran. Andreas hetsar att vi tar dem, vi tar dem. Jag springer med allt annat än ett snyggt löpsteg men jag springer. Närmar mig dem snabbare än väntat. Glider om och viker upp i skogen för sista hundra metrarna. Några älgkliv upp i issörjan och snön på sista skogspartiet in mot mål. Jag skippar att kika på klockan, och älgar på. Plötsligt pipper det till under skorna och jag står där i mål och lycklig. Får silverspännet i handen och blir lite sentimental. Tackar alla, medans Jens och Andreas tar ett varv till i lite högre fart.

Härligt att äntligen få av sig dessa kläder och packa ihop. Jag svajar runt i måltältet och tackar alla. Mia knäpper lite kort och så gott att slippa ta ett varv till.

Några veckor senare får jag ett dokument av Urban Ljungberg oxå gjorde en fin insats. Han har samlat alla placeringar varv för varv. Där visar det sig att jag växte från varv tre där jag var på 71 plats till plats 23 vid målgång. Kul att följa stegen. Tog två placeringar sista varvet och en sista 400 metrarna in mot mål.

Väl hemma hade jag svårt att somna trots att jag hade hela söndagen för mig själv hemma med katterna. Tidsnog somnade jag och då men silverspännet, nära inom räckhåll. Den blev min. SKÅL!

FOTO: Rönnlunds foto. All copyright tillhör Fotografen. Tack Janne.

TEC 100 miles – The Report del 1

Postat den

Bild

I dag är det torsdag och regnet knattrar mot fönsterbläcket, i söndags morse tog jag det sista löpstegen in till målet på en av tre prioritet A-tävlingar i år. De tre senaste åren har jag tävlat på 100 miles distansen på denna tävling. TEC ligger mig varmt om hjärtat, varför? Det började på debutåret 2009 då jag mitt i natten dök förbi Ensta Krog för att peppa min löpkompis Daniel Roxvret som jag fått kontakt med på träningssajten Shapelink. Han var besatt av tanken att greja denna distans på sin debuten. Jag släntrade in i värmestugan runt tre på söndagmorgonen, och Roxen satt lite sömnig i värmestugan. Jag försökte presentera mig utan vidare respons. Jag försvann iväg efter någon timme och fick ett minne utöver det vanlig. Roxen pinnade på bra och lyckades nå ett bronspänne på ca 27 timmar och lite till. Året efter var jag kittad för pacing och hakade på roxen ett varv och skåningen Zingo ett varv. I bastun möte jag Andreas Falk och hans meriterade vän Fredrik Ellinder. Vi små snackade lite och Fredrik säger rent ut.

– Anmäl dig till nästa år, klara du en marathon klara du detta. 30 timmar är gott om tid.

Sagt och gjort 2011 stod jag där på startlinjen naiv och taggad. Glad och spänd på distansrekod och ett brons i sikte. Tävlingen började och jag nötte på, kände att kroppen inte riktig var med mig, men envis och fokuserad betade jag av varv efter varv och vips var 100 km avklarad, dock med tårarna rinnande ut med kinderna, då min bästa mormor dött under loppet då min fru dök upp vid åtta mil och berättade. Resten av loppet blev labilt men ändå envist fick jag med mig lite pacers och då jag gick in för sista varvning var tiden för tajt för maxtiden så det blev 150 km och ett rejält distansrekord med 100 km.

2012 var jag tillbaka och mer beslutsamt lyckades bemästra snökaos, mera trailöpning och de otaliga DNF som flödade under loppet och lyckades gå in på en 17 plats bland herrarna som bara blev arton totalt i mål. Det var en seger på många sätt, men innerst inne var jag lite besviken vid målgång att jag inte fått allt jag hade inombords. Som om ja fegade för att verkligen klara det.

Nu över till årets lopp. Innan loppet tog jag kontakt med Christer Tinnerholm som jag känner sedan något år, vi sprang en del av Holaveden ultra 2011 tillsammans och det var skoj. Jag hade inte någon vidare bra dag i tranås-trakten och fick släppa iväg honom och avslutade sisådär. I år var jag återigen mkt fokuserad på TEC 100 miles, min nya tränare T hade coachat mig att våga stå på och verkligen mosa på mot SUB 24. Jag och C hade liknande mål och tänkte stabilt mosa på mot dygnsmålet om än ännu vassare. Jag hade ett drömmål men ville inte surra för mkt om det innan men men mer om det senare. Innan start hade jag koll på Christer och vi diskuterade att öppna första halva runt tio timmar med jämna och fin 75 minuters varv. Jag var inne i bubblan och hade rätt bra koll på klockan varje var vid varvning och vid fem kilometernsskylten vid skavlöten.

Kroppen var på gång, kändes bra och lyckan att slippa simma denna dag var påtåglig, efter senaste långtävlingen var i september och Ö till Ö. Något skrämd av den upplevelsen var jag nu glad över att slippa frysa. Var dock kall på första varvet som avverkades på stabilt och avslappnade ca 71 min. Hade inte ätit upp mig i veckan innan så jag hade bestämt mig för att börja äta lite från start. Efter andra varvet byte jag tröja och drog på mig en extra. Det blev kanon, riktigt trist att bli dränerad på energi av att ständig vara lite kall. Vi tuffade på som ett diesellok, jag talade lite med olika löpare som vi passerade eller som passerade oss. Träningen inför årets drabbning, gick hyfsad under hösten och december var riktigt bra med två tuffa pass på blåfrusen med nästa fyra mil snöpuls i sex timmar, och årets sista långpass med sitt sjutimmars pass. Januari blev det mkt vila med Sri Lanka-resa och avslutades med simläger med fokus på Total Immersion. Februari var klart bättre med massa längdskidor och lite mera löp och långpass i vasaloppspåret iform av Öppet spår.

Mars blev kanon med fokuserad löpträning och nästan trettiomil i benen, nu var jag ute på mitt livslopp. Jag var frisk och glad och närmade mig nu hälften. Dammade in efter åtta mil på lite över tio timmar. Öppningen hade inte slitigt men ändå varit seg på något seg. Skogspartiet i gullsjöskogen var sugande i benen, regnet under fredagen och lördagen hade gjort det lite supigt. 212:orna på fötterna kändes kanon i synnerhet på terrängpartierna och på de mjukare delarna på banan. Magen och huvudet var med mig. Coach T hade klivit av vid 40 km med en skada som orsak, nu stod han och coachade och inväntade vinnaren i damklassen på halva distansen.

Väl ute på nionde varvet började jag mattas lite nu hade pacer Per Widen anslutit så nu var vi en trupp på tre……to be contiuned.

TEC 2013 kort summering.

Postat den

Kvittot på helgens slakt av pers på 5 tim 32 min. Tack för all pepp. Nu sömn, hörs snart.

20130414-160228.jpg

TEC 2012 ett minne av Zebban

Postat den

Denna film beskriver TEC-banan förra året. Hoppas på lite mindre nederbörd i år. Eller.? Tack Ultrazebban för bra klippning;)