I dag är det torsdag och regnet knattrar mot fönsterbläcket, i söndags morse tog jag det sista löpstegen in till målet på en av tre prioritet A-tävlingar i år. De tre senaste åren har jag tävlat på 100 miles distansen på denna tävling. TEC ligger mig varmt om hjärtat, varför? Det började på debutåret 2009 då jag mitt i natten dök förbi Ensta Krog för att peppa min löpkompis Daniel Roxvret som jag fått kontakt med på träningssajten Shapelink. Han var besatt av tanken att greja denna distans på sin debuten. Jag släntrade in i värmestugan runt tre på söndagmorgonen, och Roxen satt lite sömnig i värmestugan. Jag försökte presentera mig utan vidare respons. Jag försvann iväg efter någon timme och fick ett minne utöver det vanlig. Roxen pinnade på bra och lyckades nå ett bronspänne på ca 27 timmar och lite till. Året efter var jag kittad för pacing och hakade på roxen ett varv och skåningen Zingo ett varv. I bastun möte jag Andreas Falk och hans meriterade vän Fredrik Ellinder. Vi små snackade lite och Fredrik säger rent ut.
– Anmäl dig till nästa år, klara du en marathon klara du detta. 30 timmar är gott om tid.
Sagt och gjort 2011 stod jag där på startlinjen naiv och taggad. Glad och spänd på distansrekod och ett brons i sikte. Tävlingen började och jag nötte på, kände att kroppen inte riktig var med mig, men envis och fokuserad betade jag av varv efter varv och vips var 100 km avklarad, dock med tårarna rinnande ut med kinderna, då min bästa mormor dött under loppet då min fru dök upp vid åtta mil och berättade. Resten av loppet blev labilt men ändå envist fick jag med mig lite pacers och då jag gick in för sista varvning var tiden för tajt för maxtiden så det blev 150 km och ett rejält distansrekord med 100 km.
2012 var jag tillbaka och mer beslutsamt lyckades bemästra snökaos, mera trailöpning och de otaliga DNF som flödade under loppet och lyckades gå in på en 17 plats bland herrarna som bara blev arton totalt i mål. Det var en seger på många sätt, men innerst inne var jag lite besviken vid målgång att jag inte fått allt jag hade inombords. Som om ja fegade för att verkligen klara det.
Nu över till årets lopp. Innan loppet tog jag kontakt med Christer Tinnerholm som jag känner sedan något år, vi sprang en del av Holaveden ultra 2011 tillsammans och det var skoj. Jag hade inte någon vidare bra dag i tranås-trakten och fick släppa iväg honom och avslutade sisådär. I år var jag återigen mkt fokuserad på TEC 100 miles, min nya tränare T hade coachat mig att våga stå på och verkligen mosa på mot SUB 24. Jag och C hade liknande mål och tänkte stabilt mosa på mot dygnsmålet om än ännu vassare. Jag hade ett drömmål men ville inte surra för mkt om det innan men men mer om det senare. Innan start hade jag koll på Christer och vi diskuterade att öppna första halva runt tio timmar med jämna och fin 75 minuters varv. Jag var inne i bubblan och hade rätt bra koll på klockan varje var vid varvning och vid fem kilometernsskylten vid skavlöten.
Kroppen var på gång, kändes bra och lyckan att slippa simma denna dag var påtåglig, efter senaste långtävlingen var i september och Ö till Ö. Något skrämd av den upplevelsen var jag nu glad över att slippa frysa. Var dock kall på första varvet som avverkades på stabilt och avslappnade ca 71 min. Hade inte ätit upp mig i veckan innan så jag hade bestämt mig för att börja äta lite från start. Efter andra varvet byte jag tröja och drog på mig en extra. Det blev kanon, riktigt trist att bli dränerad på energi av att ständig vara lite kall. Vi tuffade på som ett diesellok, jag talade lite med olika löpare som vi passerade eller som passerade oss. Träningen inför årets drabbning, gick hyfsad under hösten och december var riktigt bra med två tuffa pass på blåfrusen med nästa fyra mil snöpuls i sex timmar, och årets sista långpass med sitt sjutimmars pass. Januari blev det mkt vila med Sri Lanka-resa och avslutades med simläger med fokus på Total Immersion. Februari var klart bättre med massa längdskidor och lite mera löp och långpass i vasaloppspåret iform av Öppet spår.
Mars blev kanon med fokuserad löpträning och nästan trettiomil i benen, nu var jag ute på mitt livslopp. Jag var frisk och glad och närmade mig nu hälften. Dammade in efter åtta mil på lite över tio timmar. Öppningen hade inte slitigt men ändå varit seg på något seg. Skogspartiet i gullsjöskogen var sugande i benen, regnet under fredagen och lördagen hade gjort det lite supigt. 212:orna på fötterna kändes kanon i synnerhet på terrängpartierna och på de mjukare delarna på banan. Magen och huvudet var med mig. Coach T hade klivit av vid 40 km med en skada som orsak, nu stod han och coachade och inväntade vinnaren i damklassen på halva distansen.
Väl ute på nionde varvet började jag mattas lite nu hade pacer Per Widen anslutit så nu var vi en trupp på tre……to be contiuned.
Riotrun 