Hej.
I lördags gav jag mig ut på en tredje start på årets bästa marathon. Bästa undrar ni? Vadå? Jo, Christer Tinnerholm och Pasi Sahi har för fjärde gången skrapat ihop denna tävling. Anmälningsavgift: 0 kr. Som ett motbevis till alla löplopp som drivs med andra intressen. Bara där en bragd. Tack.
Ifall jag skall springa ett marathon så blir det Aros, för den härliga och kamratliga känslan. Tre veckor efter TEC 100 miles, är jag ödmjuk inför kroppens signaler och går på känsla.
I år blev det ingen lift till starten, men väl en snabb och effektiv buss och tågresa till Uppsala slott och starten. Mötte upp upp Per W min pacer på TEC och vi slog följe till slottet. Solsken och allt var som en sommardröm. Inte svettig, men kalas fin. Väl vid starten blev det mingel med en rad vänner.
Starten gick och tanken var att kontrollerat öppna första halvan strax över två timmar och liggar runt 57 min på första milen. Sagt och gjort, Molly som är Christers marathonhund var där igen och satte lite färg på stämningen. Startfältet har ökat stadigt och i år var det runt hundra startande på hela sträckan, ryktades det om.
Kroppen och knoppen kändes bra och till och med riktig bra efter 40 min, då jag kände att jag var uppvärmd för dagens uppgift. Mina två tidigare starter har varit skoj och anspråkslösa som ett långpass fast med nummerlapp och vätskekontroller. Förra året var jag inte riktigt i slag och misslyckades lite med energiintaget. Denna dag var planen cementerad i löparryggan, sportdryck, salttablett och 3 gel var grunden. Vinden fanns där, men inte lika svår som förra året. Då jag slungades från vänster till höger på fälten. Och fick verkligen kriga, vissa partier.
Första milen rullade på bra och tempot var lite högre än beräknat, men benen ville mata på. De gick lite som av sig själv. Märklig känsla, men väl så passande. Jag skippade stopp vid de tre första kontrollerna då jag hade tillräckligt med vätska i ryggan och lade om planen att enbart fylla på en gång och då vid Örsundsbro efter ca 24 km. Snick snackade med otaliga löpare och bara försökte leva i nuet. Farten pendlade lite, men höll sig hyfsat stabilt. Tryckte in en gel vid femton km, och ångade på.
Vid ca två mil springer jag ikapp Per W som öppnad friskt men insett att det tempot var för högt. Vi slår följe till halvmarapasseringen där jag är blixtsnabbt stannar för påfyllning av vätskeblåsan, och rullar vidare. Benen bestämmer onevkligen denna dag. Andra året nu på denna bansträckning och väl inarbetad vet jag att en lång slackmota över väg 55 väntar. Per nöter på och efter bron avvaktar jag lite och han är ikapp. Utmed en långvänster sväng fortsätter banvallen ut mot Biskopskulla. Nu infaller den första schakningen och jag känner att jag inte kan hålla ryggen, jag har inte den extra växeln och trycker in gel nr två efter 28 km. Känner att jag har en svacka men vet att den kommer gå över. Tappar lite tempo men nöter på. Ute på fältet vinkar jag till några supporters och går ut på asfalten en bit förbi en rad vackra hus. Vinden är lite lynning men så fort gelen, börjar verka i magen piggnar jag till och tar kommandot igen. 
Jobbar på och över fälten skymtar jag Pelle med som tappat lite tempo. Jag och Per nöter på upp mot kontrollvarglyan som ligger intill ett kallhygge efter ca 34 km. En lång slingrande uppförslöpa gör att tempot sänks en anning men stärkt av att ta två placeringar, ångadiesel motorn vidare, fina skyltar med vargar kantar vägen och jag är igång, om än törstig. Framme vid varglyan språkar jag med funktionärerna och fotograferna som myser i vårsolen. Jag plockar på mig några nötcreme och sveper två muggar cola. Jag springer vidare och vinkar adjö, benen har nu kommandot igen och farten dras upp.
Förra årets erfarenhet från denna U-sväng med färskt i minnet, gav mig en god känsla att jag var snabb här. Jag trycker på och och ligger nu på 5:30 i snitt och börjar skymta en gulklädd-löpare längre fram. Jag trycker till lite extra och tar meter efter meter på den något långsammare ledaren. Efter ca kilometern är jag ikapp och inser snabbt att det är Partrik F från gävle som öppnat starkt och nu ångar på. Jag hälsar lite snabbt och trycker vidare nu är det skoj igen. Trycker till lite extra ner för asfaltsbiten som strax vänder upp åt mot Härkeberga kyrka. Jag skymtar starten på dödsrakan och maller nu ner vindbyarna som tilltar och får mig att vingla lite. Plockar tre placeringar till upp mot kyrkan med löpare som börjat gå i sin förtvivlan. Jag svettas lite extra och börjar fumla lite med vätskeslangen. Tar några gång steg upp på höjden och nu vänder det neråt mot ån och vänstersvängen ut på den sex kilometer långa DÖDSRAKAN.
Jag får nu en rejäl energidipp trycker i mig en tredje gel och en salttablett, fyller på med lite vätska och ser nu den monumentala raksträckan, en snabb koll bakåt och ingen är mig i hällarna. Jag nöter fram men nu går det trögt, skymtar klubbkamraten Micke Forström på långt håll och hans offensiva öppning kan ha varit för hård idag. Jag lunkar på i långpasstempo och hoppas att energin skall få fart på mig.
Mitt ute på fältet passerar jag några löpare och vips är jag vid kontrollen som är placerad vid fyra mil. Jag dyker ner med huvudet och surplar i mig lite vatten, är lite seg i tankarna, men väl beslutsam att nöta vidare inom kort. Växlar några ord men några fotografer vid drickat men slirar vidare på en nu lerig vägsträckning. En långlöpare som satsar på sommarens UTMB rullar på i ett fint tempo och jag orkar inte ta rygg men tappar inte mkt. Vet att det inte långt kvar nu, inser att vätskeblåsan snart är tom och får lite panik, men bestämmer mig för att ta små zippar, jag känner att farten ökar nu när vinder avtar nu när skogen skyddar.
Lite lerigt en bit men sedan mjuk och fin grustig. Jag får upp fin fart och en löpare framför mig vacklar rejält och tappar en vattenflaska som jag fiskar och upp och ger tillbaka. Han klagar över kramp och jag hälsar lite friskt med en fartökning för att skaka av mig eventuella förföljare. Passerar marathon på runt fyra timmar och inser att pers under 4:32 är fullt möjligt. Bara jag håller i nu. Minns lite vagt de inledande fraserna av Christer innan start att följa de orangamarkeringarna på slutet.
Ser några pilar in i skogen, men blir totalt förvirrad då de gula och vackra Aros pilarna visar rakt fram. Jag nöter vidare rakt fram enligt förra året och inser att jag är nog är lite vilse, men ändå inte. Viker av snabbt till höger ut på en lite skogstig och når grusvägen efter några hundra meter igenom skogen. Ingen fara. Ser ingen bakom och matar nu på i ett fint 5:10 tempo. Nu skall ingen plocka mig in mot mål. Har dock ingen annan att stirra blicken på. Men känner mig i bra slag för en bra slutforcering.
Följer troget snittslarna nu och staket som är långt runt kasernområdet. Ser en trött fotograf i år igen som inte verkar vara intresserad av min nuna. Förra året var den en fotograf på denna delen av banan som mest gillade sin telefon. Jag trycker till lite extra och håller en fint löpsteg och hälsar glatt på fotografen med ett extra leende. Tar några älgkliv in mot mål och trycker av klockan. 4:21 understrycker funktionären i målet och jag får lite fina presenter som en tablettask, reflexväst och lite till. Jag dricker ett par snabba muggar saft och tar en macka och njuter av personbästa med elva minuter från förra året.
River upp min jacka och vinglar runt och tackar alla som ställt upp och hjälpt till med tävlingen. Efter dusch och bastu blir det en gemytlig hemfärd med Andreas H som har bil och vi är fyra som samåker till Solna.
Tack för att ni läste min story om årets Aros Marathon.
Riotrun 