Öppet spår 76-80 km

Kl 1329 Väl med siktet på Gopshus slalombacke, visste jag vägen och kuperingen. SUB 8 var nu sedan länge ursiktet, och jag kunde rikta fokus mot solen som bröt igenom molnen. Otaliga folksamlingar fanns utplacerade längs spåret, lite lagom för att kunna skrika och gast på oss slutkörda skidamatörerna. Det vankades hökberg, men först otaliga uppförs och nerförslut.

Var realtivt rapp ut ur kontrollen vid Oxberg och inser nu att jag nästan är helt själv i spåret, några klungor dyker upp och försvinner. Men nu är det relativt tunt i de femspåren. Min tänkta attack i uppförsluten, uteblir. Jag skidar på i ett transtempo. Vad har hänt? Var finns  styrkan….

kl 1407 I hökberg trycker jag i mig lite dryck och raffsar åt mig en bulle och tre muggar med varierat innehåll. Vet att detta är sista kontrollen för mig som tänker skippa Eldris då det enbart är nio ynka kilometer kvar. I ett nerförslut ramlar två framförvarande parallellt med spåren och jag har bra glid och gastar likt en Italiensk-operettsångare. Lite kastrat sådär på eftermiddagskanten.

batteriet i datorn tar slut…. to be contiune…

 

Resumé Öppet Spår 0-76 km

Hej alla monsterdiggare.

kl 0235 vaknade denna söndag i Furnäs, där jag och Johan slagit läger inför denna debut på 90000 meter i vasaloppsspåret. Något yrvaken men otroligt taggad blev det frukost och lite pyssel med väskor och annat. Vi vinglade iväg mot bussarna i mora ca en timme senare.

kl 0425 äntligen på bussen någon dåsig men hittade en bra plats och uppdaterade lite social medier om läget och såg till att slumra till 15 min.

kl 0610 styr med raska steg mot starten, lite fippel att knö sig fram, men med lite tur fan vi några platser mitt i smeten.

Kl 0709 korsar startlinjen med idel pip och stakar iväg i ett rätt högt tempo. Känner tidigt att jag inte kan hålla SUB 7 Johans rygg och faller in i kön av denna varma hord av skidlöpare. Det frustas och stånkas, knir och knar av stava och skidor som möter varandra. Jag ser till att total krossa en truga på en kvinnas ena stav, och blir rädd att samma sak skall hända mig, känner mig lite dum efter denna incident men, men. Hon stampar på och jag får ej ögonkontakt.

kl 0814 passerar smågan och är uppvärmd så att svetten lackar. Har fått upp farten rejält och är glad över att trots ca 25 min stapplande i första långa stigningen, har kroppen vaknat och mina vasaloppsplaner skrider sakta till verket. Kommer i samspråk med en veteran på en myr, han har en orangenummerlapp och det betyder veteran minst sagt. Han blir glad av mitt initativ och förtäljer att detta är 47:starten i vasaloppsspåren. Han har även avverkat två starter i Kina och otaliga internationella starter i Marathon-cupen. Jag snick-snackar en stund på flacken och får lite råd på min väg mot mora, innan vi skiljs åt utbrister han

– Spara på krutet grabben, 90 km är långt. Du tar dem efter Oxberg.

– Det stämmer replikerar jag, ultra är min grej.

Jag skippar första kontrollen och trycker på genom kontrollen, stakar nu med god fart för att vara mig och dricker från vätskeblåsan som skall räcka till mångsbodarna 24 km in i loppet. Trycker även i mig en GT-tablett.

Kl 0904 Glider in i mångsbodarna efter många fina kilometer med rätt högfart. Värmen och solen påverkarna spåren och min fästvalla som även många andra har lite bekymmer med. Jag inser att fäste saknas, men vill inte paja det otroligt fina glid som Evert löst kvällen innan i Mora.

Evert som även vallade min skidor till Kortvasan 2011 är riktigt vass på att känna av väderförhållandena och kunna göra saker ordentligt. Jag fyller på min vätskeblåsa och inser tillslut att nu är det dags att dra vidare, många minuter tar det men det kändes viktigt för resten av färden.

Kl 0946 Första tecknen på att saker och ting inte riktigt är hundra börjar klarna. Efter omvallningen förbättrades fästet, men det hugger under skidorna då jag diagonalar och försöker kriga i uppförs och i slakmotorna. Is bildas i fästzonen och jag tappar lite gnistan. Det börjar gå trögt efter ca 33 km, skidor bär mig inte trots fint glid i nerförs. Jag utkämpar en kamp och inser att något måste göras i Risberg som hägrar om ett antal kilometer.

Jag ser till att snacka lite med några glada åkare som först inte fattar min invit, men mjukar tillslut och delar med sig av sina tankar. En kvinna har fin stakteknik och en rosa mössa, jag berömer henne och peppar lite extra. Hon åker för andra gången och vill nu förbättra sitt senaste resultat och tror att det kan gå vägen, med den graciösa tekniken. Jag försöker ladda om och tänka ut en strategi inför Risberg, men inser att ett kort besök hos swix kanske kan hjälpa, det är ju mer än fem mil kvar och något måste förbättras.

Kl 1111 Utkämpar ett inre krig mot nu nästa alla slakmotor, inser att bristen på långpass i skidspåren tar nu ut sin rätt, Jag lyckas dock klara nästa alla härliga nerförsbackar utom några hastiga nerslag mot moderjord. Men håller mig på benen i den mest snirkliga knixarna.

Spåren som då och då är nu mjöliga och sladdriga av värmen, är inte alls så blixtrande som i trakterna runt smågan och mångsbodarna. Stakningen blir nu en stor del av åkningen. Det känns betryggande, men om än lite ensidigt. Diagonal åkningen stämmer föga och känns tidskrävande, stakningen bär mig fram hyfsat då det bär uppför.

Kl 1136 känner plötsligt igen mig då ljudskallrar mellan de få lövträden och står som gråa stolpar i skogen. Upploppet mot Evertsberg är under mig och jag minns lunchrasten för några veckor sedan i deras gula trävilla då jag, Cecilia och syrran bevittnade Evertsbergsrännets målgång på detta fält.

Jag krigar upp mot kontrollen och facineras av de otaliga horder av publik som samlats, speakern dillar om valla och vätska. Jag bestämmer mig för att dricka och ta en bulle och efter en blick mot vallaboden, skippa omvallning och bege mig ut igen mot Oxberg och de beryktade Lundbäcksbackarna. Fästvalla gapar speakern FÄSTVALLA glöm inte det. Jag kalkylerar att minst femton minuter extra här skulle defintivt knäcka min SUB 8 plan som redan nu ser tajt ut. Visserligen ligger jag 4 km före planen, men det kan lätt ätas upp. Jag har åkt sträckan Oxberg-Mora och vet utmaningarna, men även den fina och brutala nerförsluten vid Gophus.

Kl 1201 De beryktande Lundbäcksbackarna visar sig vara nerförs efter Evertsberg och jag gläds över att nå hastighetsrekord, klockan blinkar till med 2:43 min på den senaste kilometern. Äntligen kan jag utnyttja mitt glidddd. Tankarna far och flyger. Jag njuter av alla härlig människor ut med spåret. Alla hejar och är imponerande modiga att stå och trycka ut med denna drös av tiotusen snoriga amatörer i spåren. Som jag känner mig en del av.

Vädret är kanon med ingen vind eller nederbörd. Dock lite väl varmt, runt nollan. Jag dricker och bestämmer mig för att fylla på allt i Oxberg.

Kl 1247 Efter otaliga fina nersförlut börjar granarna tätna och nu bär det uppförs och det är tungt, tungt. Krutet från Mångsbodarna är nu långt borta. Jag söker ryggar och inser att min saxning lämnar en hel del att önska. Blickar ut och nu långt in i skogarna, hämta kraft hämta kraft.

Många äldre åkare har bättre tryck nu, men jag nöter på och försöker mig på lite skate-teknik. Snubblar nästan och lägger mig i högerspår.

kl 1259 På bekant mark snart, skymtar Oxberg och fäbodarna med sin bekanta gråamörka fasader. Inser plötsligt att U-svängen innan kontrollen är skarp och saknar snö på sina ställen. Jag vurpar friskt och tappar tryck upp mot vätskan. Jag stapplar upp och får lite hjälp med att fylla vätskeblåsan för andra gången. Jag peppar ungdomarna som med sina blåbärsoppeläpparna, vräker ut mugg efter mugg.

kl 1313. Skymtar gopshus-slalombacke och lägger märke till att jag känner igen en löpare som jag samtalat med innan oxberg, han har vallat om och är nu betydligt gladare om än matt.

…fortsättning följer…. (kommentera gärna)