Hej Höga kusten fans..
Sitter på tåget från Göteborg fyra dagar efter målgång vid höga kusten bron. Årets längst och hårdastelopp i tävlingkalenderna var spikad till 27 juni. Ö till Ö den 7 sept i alla ära är tuff men långt i från denna tävling. Ursäkta CNN och alla swimrunners men detta är knallhårt. 3700 höjdmeter på stigar med massa blöta klippor, rötter och annat utmanande.
Nåväl vi skippar all förberedels/uppladdning til epilogen senare. Startskottet gick vid midnatt och vi satte iväg ut ur Ö-vik i ett dunkelt sken. Musiken och festligheterna dunkade i bakgrunden och jag skrattade gott åt sceneriet som var bedårande ut över stan då vi lämnade den efter ca 1 km löpning. Jag hamnade i en liten klunga och försökte komma in i rytmen. Morsade på lite folk och joggade vidare mot bergen, regnet och smärtan.
Efter ett antal kilometer vände leden neråt som ett löparspår/stig. Jag ökade farten och lämnaden några löpare bakom direkt. Hade den stora lampan på huvudet så den lös upp bra på de mera dunkla passagerna. Kom ner till ett villa samhälle och såg klungan bakom jogga på fint. Jag ökade tempot och på asflaten och grusvägarna kändes kroppen bra och skorna satt fast än så länge.
Nu började en stigning upp mot trädgränsen kändes det som. Strax innan hade jag passerat två löpare som hade öppnat friskt men dragit ner på tempot. Jag däremot hade öppnat lungt sedan tryckt till lite efter 3-4 km. Idag ville jag springa i mitt tempo, klara mig själv och ge kroppen en rejäl utmaning. Visst jag är social som bara den men idag gällde det pannben och att tåla smärtan. 3700 höjdmeter och otaliga tekniska passager väntade på den 129 km långa höga kusten leden mellan Ö-vik och bron. Nåväl jag jobbade mig uppför den första riktigt stigningen och fältet var redan utspritt rejält. Jag såg två löpare framför mig och jag hade korn på dem. Ett traktorstig gick igenom det första kallhygget av många denna lördag som skulle bli allt annat än kort. Hade i bilen upp suttit och skissat på lite tider och runt 21 tim och 30 min borde det ta att ta sig genom denna banan. Att passera skuleberget med drop-bag ett efter sju timmar kändes rimligt.
Upp uppåt och uppåt lede leden oss löpare över den första rejäla stigningen. Grönskan var total i sin prakt och jag fattar att det regnat en hel del i detta område den senaste tiden. Det var gegga i skogen men grusvägarna var torra och finna. När vi väl hade nått toppen bar det nerför och lite tekniska partier oxå, men väl nerförs släppte jag på rejält. Det var en fin utförslöpa på två tre kilometer innan jag vek av en bit på en asflatssträcka. Jag kikade på klockan som nu visade fina siffror. Väl i bostads området flackade det ut. Jag passerade nu löpare då och då, men drack och tryckte i mig energi så gott det gick. Vädret var kanon om än kom det lite regnstänk då och då. Burr det ogillar jag nederbörd för gärna komma i skogen men inte så mkt. Hoppas hoppas vi klarar oss idag tänkte jag och löpte vidare. Vips var vi vid första vattendunken vid 17 km. Jag hade Tailwind kvar i blåsan som jag fyllt max innan start. Jag plockade två till där och tänkte att det håller till 31 km där första stora kontrollen skulle passeras vid namn Köpmanholmen.
Jag hade medvetet valt att inte plugga in lurarna denna lördag. Jag ville höra allt, skogen, fåglarna tja till och med medlöpare. Strax efter vätskan nådde vi ett skogsparti som nu visade verkligen vad banan hade att erbjuda i tekniska klipp och terränglöpning. Jag kommer undvika uttrycket ”TRAIL” som jag tycker är urfånigt och befängt att använda i Sverige. Den tekniska terrängen här var så pass utmanande att jag gick på rejält i synnerhet nerförs. Detta var skitkul, fick följe av några då och då. Sprang till och med fel några hundra meter. Men men inte långt men väl dagens första felnavigering. Här var det bra att ha ögonen med sig ordentligt och det bar upp och ner. Galet utmanande och teknisk då det blöta rötterna fått sig en stänk av duggregnet som hade börjat sippra ner.
Efter oändlig tid nådde jag en stenstrand och köpmanholmen syntes i fjärran på andra sidan vattnet. Strande var så blank och fin så jag kylde ner skallen med en näve i strandkanten. Var lite törstig och drack lite av havsvattnet, urk. Visst aja det är saltvatten. Har på senaste tiden övat på detta under mina swimrun. Men detta var ingen höjdare, att däremot nå flack grusväg var skönt. Jag kikade bakom mig och ingen inom synhåll varken bakom eller framför. Jag tuggade ut på grusvägen och tänkte inget speciellt.
Nu började klockan blinka 5:20/5:30 tempo och jag var glad igen. Om än lite tom på vätska. Svepte i mig en av tre maxim liquidgel då vätskan skulle komma inom kort. Efter grusvägen och in i samhället. Nu var jag uppvärmd och än kanske hade jag gått lite väl hårt? Plötsligt i fjärran skymtar jag några löpare runt ett vitt tält och någon som spanar ut med vägen. 3:34 landar jag in i kontrollen, morsar på Henrik Lowemark som oxå fyllt på vätska här och lubbar iväg före mig. Örjan som är tävlingsledare meddelar att jag är åtta minuter efter Staffan Blixt som lämnade kontrollen några miuter före mig. Oj skit, detta är en stenhård öppning av mig. ”Högmod före fall” har varit på tapeten tidigare gånger då jag öppna allt för friskt……
Riotrun 