RSS Flöde

Ö till Ö: En betrakelse del fyra

”One of the toughest one- day races in the world. 54 kilometres of running and 11 km of open water swimming in the Stockholm Archipelago. Over and between 19 islands, from Sandhamn to Utö, always on the first monday of September”

Står det så fint och enkelt skrivet på tävlingens hemsida. Detta trodde jag att jag hade koll på efter två år i pressbåten. Men icke. Detta måste upplevas den saken är mycket klar nu efter en vecka efter avslutad premiär.

Nåväl var va vi. Jo, Mörtö-Bunsö löpningen värmde min nerkylda kropp, jag behöll våtdräkten på och laddade om inför Kymmendö-Bunsö – Getskär simningen på en kilometer. Men först lite plask över till Kymmendö-Bunsö. Vi tog upp jakten på två lag och hade det trögt i terrängen, några med fenor i händerna andra med linor mellan sig. Väl framme till den sista svåra eller långa simningen för dagen, var jag nu uppe i varv. Omgivningarna var inspirerande och löprytmen kändes bra, då jag hela tiden fyllde på med vätska och en gel då och då.

Kobblöpning Mörtö-Bunsö

Ö till Ö 2012

Jag fortsatten njuta av solen om än mera svettig än tidigare, jag såg nu fram emot Getskärs simningen som skulle ge lite svalka. Hur var motvinden? Väl framme krängde vi på oss badmössor och paddlar, jag assisterade Jesper med lite paddelfippel. Vi såg en grupp på flera lag som försvann upp på andra sidan i skogen. Plums i och börja veva. Motvinden var inga större bekymmer utan klart enklare att hantera än sidvinden tidigare. Vi vevade på friskt och mina vänstar axel började göra sig påmind rejält nu. Den sved och värkte. Jag tänkte på alla simtekniktips jag fått på SSIF genom åren och testade olika trix för att sträcka ut frisimsarmtagen. Väl över på andra sidan, lirkade vi oss upp ur vattnet samtidigt som ett annat herrlag. Några vi samspråkat med på båten ut till Sandhamn. Team Mankin.

Vi irrade upp i skogen och jag såg inte schnitzel som jag började kalla de fina markeringarna. Något snurrig i bollen undrade jag ifall vi var på rätt ö. Jag ville slita fram kartan direkt och efter lite övervägande, fick vi upp den från de andra lagets rygga.

Snart såg vi att vi bör vända ner till vattnet och hitta SCHNITZEL på getskär, det gick fint och ganska snabbt fick vi en lucka, då ett spökande löparknä förhalade deras framfart. Vi lunkade vidare och min snabbhet i löpningen var lite bortblåst på ålandshav kändes det som. Jag malde vidare och fick ta täten. Farten pendlade men J manade på och snart skulle jag känna igen mig från senaste besöket på ön 2010. Fårhagar och diverse grindar forcerade vi igen och nu började solen på allvar att gasa på.

Ca 800 m från cut-off tre mindes jag en grind och väl där var den trasig, insåg att det var nära till kontrollen och vi joggade nu i ett lungt tempo. Jag försökte öka lite och la in en intervall och de hjälpte lite. Väl nere vi kontrollen blev vi ifatt sprungna av Team Mankin. De hade supporters på plats och vi fick grym service av funktionärerna. Svepte en mugg varm soppa och öste ner otaliga energikakor och gels i J löparrygga.

Nu återstod 300 m vindstilla sim över till Ornö och sedan 17 km löp. Plums ifrån sjömacken och vi matade på. Nu var vi i lä och simningen gick betydlig enklare. Väl uppe på andra sidan var J uppe lite tidigare än mig, och han cabbade ner, det gjorde jag med. Runt sju km terränglöpning kändes så befriande efter de något svajia simningarna, jag riktigt såg fram emot löpningen. Fick in ett hyfsat tempo men mattades rejält så fort det bar uppåt. Fina löpstigar och bra schnitzlat, hjälpte oss enormt. Vi hade gott om tid och jag skissade att vi skulle nog behöva ca två timmar att avverka ön på.

Mina föräldrar skulle stå vid Ornö kyrka och heja och deras tidplan förvirrade mig något då det kunde bli så att vi missade dem. Vi låg mkt bra till och klockan klämtade mot halv fyra nu. J påminnde att segrarna nog nu var i mål, och jag kontrade med att vi var dem hakihäl.

Jag försökte öka tempot i nerförslöporna och det lyckades hyfsat, men tempot var inget vidare om än hyfsat. Jag hade inte nu den extra växeln som behövdes för att matcha J. Men jag behövde å andra sidan inte växla ner.

Efter ett par kilometer hittade vi upp på asflaten och en gumma på sida av vägen påpekande att ”Är ni trötta nu”? ”Snart vätska” jag replikerade att nu hade vi piggnat till och vaknat på allvar. Hon såsade vidare med sin gamla cykel och jag fokuserade likt en soldat mot kontrollen. I fjärrna såg jag skylten Ornö Kyrka och några sekunder senare min föräldrars blå golf. Jag vinkade och hojtade. Väl vid kontrollen lyste klockan på en fin fin tid och jag samtalade lite kvickt med dem och J hällde vatten över sig och fyllde vätskeblåsan. Vi vinkade adjö och med stela lår masade vi oss vidare.

Nu fokserade vi extra på schnitzlarna. Och landskapet böljade fram och tillbaka, ängar, kor och barrskog i det oändliga tyktes det.

Nu blev det mera kupering och lite berömda ultrabackar avverkades i snabbt marchtempo. Kändes som en evighet innan vi vek av ner för någon kilometers terränglöpning igen och denna gång igenom snåriga vass. Upp mot sista cut-offen hade vi tappat vår marginal med ca femton minuter och låg nu ca timmen före repet. J la upp strategin för slutetappen att

”Nu kommer vi plocka flera lag.”

Jag var på hugget för lite sim och höll med och försökte mobilisera alla krafter som fanns kvar. Höstvindarna kom emot våra kinder och tillslut pepp tidtagningen på Cut-off Ornö south 17:02:24. Elva timmars kämpande på banan som verkligen sög musten ur mig, kändes ändå overkligt att det nu enbart återstod en futtig timme nu och lite till.

Adrenalinet rusade i venerna och jag började faktisk att gråta en liten skvätt, i en teknisk stigning ner mot vattnet, som skulle ta oss över till Kulbälling. Vi var nära nu. En stark sidvind möte oss i gatet mot denna lilla ö. Jag dök i och tog en rejäl kurs mot vinden lite snett mot ön, på andra sidan gav sig ett annat lag sig upp och J´s ögon visade full av fart framåt. Vi skulle ta upp jakten, inget snack.

Jag märkte direkt att vänster armen och axeln inte fungerad 100 % men plöjde på och njöt av kylan för första gången av på mkt länge. Kravlade mig upp och J som nu skippat paddlarna för att vara ännu mera effektiv. Var nu på språng direkt.

”På Utö kommer jag springa som bara den”

Hasplade jag ur mig, på kobbarna fram till UTÖ. J som visste att familjen väntade på Utö´s norra udde. Hade annat i tankarna. Väl uppe på Långbälling väntade nästan två kilometerns snårig och kuperad löpning. Jag halkade efter men när vi kom ikapp ett lag som hade en lägre växel än oss, fick jag lite extra energi av att plocka en placering och jag växlade några ord och fortsatte glatt vidare. Nu väntade mellan kobbarna men först lite simning. Föga effektiva armtag avlöste varandra men utsikten och terrängen är verkligen förträfflig här. Vips var uppe i hasorna på ytterliggare ett lag denna gång på mellankobbarna och J blev ännu giftigare och studsade fram.

Jag hängde på och försökte lyfta blicken och kika ut mot östersjön. Plums i och nu var vi uppe på Järnholmen. Sista ön innan UTÖ. Järnholmen är en liten och stenig skapelse och böljar upp och ner. Vi får rygg på ytterliggare ett utländsktlag som går och stapplar fram. Jag växlar några ord och önskar de lycka till inför avslutningen. Jag trycker på uppför sista branten och rätar på ryggen. Något mosig i tankarna rycker J fram i högfart. Ner till sista simningen står solen lågt och bländar mig med speglingarna i vattnet. Hejar rop ekar i fjärran och jag vinkar lite glatt. Hundra meters simning återstår i ett blåshål. Jag ser inte mycket i den bländande solen men att det står en stor publik på UTÖ´s norra spets har jag skymtat. Svallet är friskt för att ta sig upp på UTÖ och en hjälpande hand från J sträcks ut och jag knöglar mig upp.

Lite pepp hörs från J´s publik och vi är raskt iväg mot grusvägen som leder till målet. Jag river ner våtdräkten i nercabbat läge och ökar steget. Det känns som segerruset är på antågande och jag upplever fartvinden som hög även fast det i verkligheten är långpasstempo. Jag har inga problem att mosa på och vi blir filmade och fotograferade av Jespers anhöriga. Det peppas och plötsligt dyker Runday tränaren Elisabeth upp från ingenstans. Jag får knappt fram orden och hasplar ur mig.

”LINN”

Efter några meter inser jag mitt misstag och ropar

”Elisabeth”

Nu doftar jag hamn, mål och möjligheten att få ta en dusch. Vi trummar på och några människor syns till i gruvhamnen och jag vinkar glatt. Inga medtävlare syns till bakåt och vi kommer överrens om att ta några marschsteg på målrakan, som består av en kraftig uppförsbacke som slingrar sig fram till UTÖ värdshus. Lite medtävlare hejar lamnt ut med spruten och vi smilar upp rejält. Vid målsnöret möter Michael Lemmel upp med en kram. MÅL MÅL MÅL.

JA. Där satt den. Ovettande om placering och riktigt resultat, vinglar jag runt och små minglar lite. Snackar lite kort med jojje borsen och inser att det inte är så mycket lag som gått i mål. Jag vinglar efter mycket tveksamheter bort mot väskan som skall ta mig mot duschen. Jag blickar lite extra på medaljen runt halsen. WOW vilken känsla. Vilket teamtävling.

Återkommer med en kortare slutresume med lite utvärdning och tankar efteråt. Kommentera gärna;)

Foto: Jakob Eklund

Stenlöpning på Ö till Ö

Annonser

Om Swimrunmag

Runner, swimmer, yogi, writer, editior, driver, VD, and a lot more.

»

  1. Kul och läsa om din upplevelse av det grymma loppet. Grattis till ett bra lopp.
    Mvh
    Fredrik Selmered

    Svara
  2. Mycket spännande läsning. Imponerande kämpat och härligt att få ta del av alla känslor som kommer och går. Bra jobbat!

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: