RSS Flöde

TEC resume 120-161 km

Postat den

Franklin undrade försiktigt hur länge han önskades på färden och vi bestämde att ha skulle följa med till tolvmil och sedan vika av hemåt. Hann började bli lite trött och jag ville inte pressa honom mer. Han hade vi detta lag varit på min sida över sju timmar. Jag gnetade på utan märkbara skavanker och visste att det kristiska tolfte milen skulle avgöra ifall det var möjligt att ro hem en målgång detta år.

Väl i depån möte jag tävlingledaren Jonas Wängberg som snabbt förklarade att nu är det bäst att du ökar ifall du vill nå målet inom maxtiden. Vid varvningen plockade jag nu av plagg efter plagg och fick efter lite prat med funktionärerna en ny pacer. Jurgen Smolle som inledningvis skulle ge sig på halvdistansen, men avböjt efter skada i vinter.

Vi satte iväg i ett nytt och modigt tempo, jag kalasade på min trettonde salttablett och nyponsoppa. Jag kände nytt driv och farten ökade. Strax innan två kilometernsskylten skymtade jag en bekant duo. Det var Carina Borén som också gick för den långadistansen och dessutom debuterade på sträckan. Energin att sträcka ut och passera gav onekligen postiva känslor, trots att jag önskade att jag smitta av mig så hon också kunde öka takten.

Solen gasade på ordentligt nu och jag började mer och mer inse att jag hade för mycket på mig. Fotsulorna började öma mer och mer men annars var jag på gång. Efter tolfte varvet som förra året avgjorde min instats och jag då tappade loppet. Kändes nu viktigt att avsluta fint. Väl i kontrollen slet jag av mig onödiga kläder. Mattade in en extra våffla och blåbärsoppa. Dags att återigen bege mig ut på varvet och Jurgen peppade och vi snackade en del påväg ur kontrollen. Jag hade svårare nu att hålla samma fart som förra varvet men ända hyfsat.

Möter flanderande söndagsflanerare, som tittade lite mystiskt på mig. Vissa var glada och hejade glatt, med andra verkade bli förnärmande och förvånades av vår uppsyn då jag hejade friskt. Min mage började göra lite uppror efter de otaliga kaffekopparna i depån som jag tvingade ner för att få bort sömnigheten. Minnet från förra årets urladdning och sömnigheten efter ett dygns löpning skulle detta år inte hindra mig att nå målet. 161 km.

Jag sken upp som solen och lätt mig förföras av vårstämningen som för första gången gjorde sig påminnd. Tempo sjönk lite efter ett kort teknisk stopp på 4-H gården vid Rönning by som hade bra facilitetter. Lite peppande sms pepp till i ryggsäcken. Klart kul, men kunde inte bry mig att svara. Ville bara framåt.

Efter att varit ute på banan i ett dygn nu, insåg jag mer och mer att jag skulle nog nå målet. Franklin´s plan att jag skulle gå för målet 25 timmar, var nu avlägset men kroppen svarade fortfarande bra och jag hade mer att ge. Hade en mentaldipp på detta varv och de ömande fotsulorna började reta upp mig mer och mer. Jurgen peppade mig att testa ett annat löpsteg, då tog jag tag i saken själv och testade lite intervaller. Ökade farten rejält och fick upp pulsen och märkligt nog kände jag mig inte mera sliten. Försökte belasta andra muskelgrupper, och lyckades hyfsat några kilometer innan terrängpartiet. Snart enbart två mil kvar. Jurgen verkade bli mer och mer intresserad av att haka på ytterliggare en bit och jag uppskattade inviten.

Strax innan varvningen kommer en flashig barfotalöpare och drar förbi. Jag peppar lite extra med några tillrop. Det visar sig vara en funbeatbekant Stefan Hasselgren. Vi snackade lite och han stannade upp i sitt pass och hakade på oss en bit in till depån. Han hade själv ställt in medverkan i årets TEC. Han verkar lite överraskad över min glada och pigga uppsyn, trots att jag själv kände mig allt annat än pigg.

Jag fick upp farten sista halvkilometern in till varvningen vid varje varv för löpspåret bakom Enstakrog eller tävlingcentret, har en så där fin kuperad känsla.

Mentalt försöker jag mobilisera krafter att bita ihop inför sista två milen. Väl i depån kikar jag snabbt på resultattavlan och ser att jag har en vikande trend senaste varvet. Rafsar ihop lite energi, och fyller på alla flaskor och sväljer en tallrik risgrönsgröt. Mums. Är tokhungrig och kommer i samtal med Emelie Andersen förra årets vinnare i damklassen och hon peppar extra och hävdar att min hunger är en positiv nyhet. Mata på nu hörs från tävlingsledningen, som nu ser ut att börja också börjar bli lite trötta.

Jag går ut ur kontrollen och styltar ner för en knölig trätrappa som når gångvägen ut på varvet. Jag testar några intervaller till och Jurgen förselår att vi skall springa till järnvägsövergången som det är över två kilometer till och jag ler och instämmer men lägger till att det blir gång i en uppförsbacke på vägen ditt. Väl vid backen testar jag att springa uppför och det går bra. Vi flytter på i ultratempo och jag blir mer och mer övertygad att detta kommer gå vägen. Men vill inte ta ut något i förskott. Magen är i uppror, men söndagssolen intresserar mig mera.

Börjar tröttna lite på banan i synnerhet grusvägen mellan tre till femkilometersskylten som avslutas med att man går under en målportal vid Skavlötens idrottsgård. Jag inser att jag har missat att få på korken till vattenflaskan som nu är nästan tom och väl där ljuder ett alarm högt och en polisbil står en bit bort. Ingen vinst med att hitta rinnande vatten, men min andra flaska med sportdryck räcker en bit till och jag trycker sedvanligt ner salt och magnesiumtabletter.

Bara femtonkilometer kvar nu. Jag tackar Jurgen för sällskapet påtalr att jag uppskattar hans frenesi att följa med. Känns lite extra spännande att debattera lite politik ute i spåret. Jag inser att mina tankar går i ultraterapi, sömnigheten tilltar men fastnar inte.

Nu låter jag inte smärtorna fastna och jag matar på över stock och sten och i synnerhet i leran och de blöta partierna i skogen. Jag plumsar över dem utan att riktigt bry mig om konsekvenserna. Rullar in lite skev inför sista varvningen. En rad tappra funktionärer i depån peppar och ber mig inte stanna länge Jag ser några bekanta ansikten som redan nåt målet och sitter och njuter i solen. Jag river åt mig lite gel, och tänker att nu finns det inget att förlora och alla energi som går ner behövs. Väl ute på sista varvet börja jag känna en saknad att detta äventyr, som snart har nåt vägs ände. Den väntade fartökningen sista kilometerna, saknas men jag pinnar på och börjar vid detta lag bli ännu mera less på banan. Solen gasar på förfullt och något velig och yr i tankarna försöker jag bara tänka. FRAMÅT!

Farten pendlar men Jurgen ökar tempot avservärt i mina ögon och jag ger mig inte och hakar på. Antar att han också vill få detta klart. Jag försöker hålla ett hyfsat tempo om än växelvis går jag då det lutar uppåt eller är gnöligt i skogen. Många partier på banan som för ett dygn sedan var snökaos, har nu torkat upp rejält och är nu rena motorvägen.

Den gula markeringen med femkilometern lyser skarpt och jag börjar få segerfrossa. Tempot vacklar, klockan (garmin) på armen har för länge sedan slocknat. Telefonen är dock, igång. Jag ser min fru vinka och säga några ord vid Skavlöten, hon är ute på en biltur för att kör hem mig och kikar in vår passering då det enbart återstår ett halft varv.

Jag och Jurgen pinnar på och vid villaområdet runt Löttinge, som under hela loppet bjudit på tre improviserade vätskekontroller. Där leker otaliga barn i trädgårdarna, jag hejar på villaägarna och tackar för hjälpen. Att ställa ut varmvatten, choklad och musik blir jag tårögd av och känslan att strax korsa mållinjen känns helt osannolik. Men att jag sent om sider inser att jag gillar tufförhållanden, gör mig stark.

Med tanke på att över hälften av alla startande hoppat av, gett upp eller avvikit av olika anledningar, har givetvis bidragit till mitt bränsle att inte vika ner mig.

Inne i det sista skogspartier börjare det plötsligt rassla till bakom mig och Jurgen. Jag får för mig i alla trötthet att det är en pacer och en tävlande som fått upp tempot. Det visar sig vara ett par som har stått för en av de improviserade vätskekontrollerna tidigare och nu vill testa banan. Jag försöker haka på, men lyckas inget vidare.

Men ökar tempot sista biten in mot mål och jag hoppas att Jurgen kan ladda kameran för en segerbild. Han drar på och försvinner bland grannarna. Mitt löpsteg lämnar en hel del att önska, men jag sträcker på mig och försöker de så pigg ut som möjligt. Varje steg in mot målet sista fyrahundra meterna känns som att springa på moln. Jag är så lycklig. Runners high och alltihopa på en gång. JIHAAA! Det gick! Tävlingsledarna David och Jonas möter upp och skrattar och ger mig den åtråvärda bältesspänner i brons. Jag tackar och frågar runt hur det går för Carina. Hon är på ingång, får jag till svar. Härligt! Jag glädjs och möter upp min fru Cecilia som gratulerar. Resultatet 28 timmar 34 minuter 39 sekunder stirrar på mig vid målet. Yes!

Jag vinglar något stel in i omklädningsrummet och sveper det sista i mina flaskor. Äntligen, äntligen, skall jag få ta krypa in i dusch och bastun och få på mig vanliga kläder.

Fakta: 120-161 km

1:43:12 22:55:18
1:58:10 24:53:29
1:53:45 26:47:15
1:47:24 28:34:39

Annonser

Om Swimrunmag

Runner, swimmer, yogi, writer, editior, driver, VD, and a lot more.

»

  1. Christer Tinnerholm

    Du mosade verkligen ultramonstret! Tack för inspirationen!

    Mvh christer Tinnerholm

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: